Lankide:Zen1aldiz/Proba orria
Chantal Akerman[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Zen1aldiz/Proba orria | |
---|---|
Jatorria | |
Ezaugarriak | |
Chantal Akerman (Brusela, 1950eko ekainak 6 - Paris, 2015eko urriak 5) belgiar zinemagile eta idazlea izan zen. Bere belaunaldiko zinegile europear garrantzitsuenetakotzat hartua, 60. hamarkadan filmak egiten hasi zenetik 50 filma inguru ekoitzi zituen, luzemetraia, film labur, musikal, telebistarako enkargu, etab.en artean[1]. Funtsean idazlea ere izan zen, "zinemagilea baino lehenago idazlea izan nahi izan zuen [1]. Bere filmetako gidoiez gain, errelatoak eta bestelako idatziak argitaratu zituen. 90. hamarkadatik aurrera bideo instalazioak ere ekoitzi zituen. Era berean, zinema irakasle bezala ere jardun zuen Harvard, European Graduate School eta City College of New York unibertsitateetan.
Bere lan ezagunena Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975) filma da, XX. mendeko filma hoberenen artean izendatu ohi dena, eta hainbat zinegile eta artistek beraien lanetan eragin handikotzat daukatena. Laura Mulvey zinema-teorialariaren arabera, "maisulan bat".
Jatorria eta lehen urteak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Chantal Anne Akerman Bruselan jaio zen, nazismotik ihesi Polonia utzi zuten judu jatorriko familia batean. Auschwitzera deportatuak izan ondoren, bere aitona-amonak bertan erahilak izan ziren; bere ama Nataliak, aldiz, bertatik bizirik irtetzea lortu zuen. Amarengandik oso gertu egon zen txiki-txikitatik Akerman.
Hemezortzi urterekin Institut National Supérieur des Arts du Spectacle et des Techniques de Diffusion filma-eskolan inskribatu zen Akerman. Lehen lauhilabetekoan bertan behera utzi zituen bere filma-ikasketak, Anbereseko diamante burtsan lan egin zuelarik urte horretan bertan bere lehen laburmetraia, Saute Ma Ville (1968), ekoitzi ahal izateko. 1971an estrinatu zen laburmetraia hau Oberhausengo International Short Film Festivalean. Urte horretan New Yorkera joan zen bizitzera.[1]
"Oso goiz konturatu nintzen barrera teknikoak faltsuak direla, benetako oztopoak diruarenak direla. Beraz, lan egin nuen diru pixka bat batu eta nere lehen laburmetraia ekoizteko, Saute ma Ville, ekoizlea eta banatzailea bilatzeaz kezkatu beharrik gabe. Horrek derrigortu ninduen baldintza zail eta pirata samarrean lan egitera, baina baita askatasun guztiz ere. Horrela egin ditut nere beste filma guztiak. Jeanne Dielman ezik ... baina hori geroago dator. (...)."[2]
New York[aldatu | aldatu iturburu kodea]
New Yorken 1971 eta 1972 bitartean egin zuen egonaldia esperientzia formatiboa izan zen berarentzat. Anthology Film Archives-en murgildu ahal izan zuen Yvonne Rainerren lanean, Andy Warholen formatu luzeko filmetan, Jonas Mekasen eguneroko filmatuetan, baita bestelako zinemagile estrukturalisten lanetan. Berak aipatu izan du Michael Snowren La région centrale lanak bereziki ukitu zuela. "Nere burua ireki zuen filmaren eta gorputzaren arteko harremanera, denbora filma baten gauza garrantzitsuena bezala". New Yorkeko egonaldian ezagutu zuen Babette Mangolte, berarekin lankidetzan ekoitzi zituelarik La chambre (1972), Hôtel Monterey (1972), Hanging Out Yonkers (1973), eta News from Home (1977).
Lana[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Laura Mulvey:
- Akerman never thought of herself as a feminist filmaker, but she undoubtedly created a women's cinema and she turned cinema upside down.
- It is not just her masterpiece, it is a masterpiece (Jeanne Dielman)
From the beginning, Akerman called Jeanne Dielman a love letter to her mother and insisted it wasn’t a film with a message. “When people ask me if I am a feminist film-maker, I reply I am a woman and I also make films.” Throughout her career, she resisted categorisation – structuralist, minimalist, feminist – yet finally admitted: “Maybe [the labels] are right, but they are never right enough.”[2]
Mr. Mazzanti recalled asking Ms. Akerman how she had edited “Hotel Monterey,” her silent 1972 film about a Lower Manhattan hotel. “She said, ‘I was breathing, and then at one point I understood it was the time to cut. It was my breathing that decided the length of my shots,’ ” he said. “That’s Chantal Akerman. She breathed through the films. She was cinema.”
"Long shots make you feel the journey," Akerman said. "With those shots, you cannot forget them—because I insist. . . You have them in your body."
Filmografia[3][aldatu | aldatu iturburu kodea]
Urtea | Izenburua | Iraupena | Kokapen-aipua (Chantal Akerman Fundazioko web orrialdetik) | Oharrak / Kredituak |
---|---|---|---|---|
1968 | Saute ma ville | 13' | “Le contraire de Jeanne Dielman. Charlie Chaplin, femme.” | Belgika / 35mm / Zuri beltzean
Cast: Chantal Akerman Editing: Geneviève Luciani Photography: Babette Mangolte |
1971 | L'enfant aimé ou Je joue à être une femme mariée | 35' | “Rate et perdu.” | Belgika / 16mm / Zuri beltzean
Cast: Chantal Akerman, Daphné Merzer, Claire Wauthion |
1972 | Hotel Monterey | 63' | “ Je respire, je suis vraiment une cineaste.” | Belgika / 16mm / Mutua / Koloretan
Editing: Geneviève Luciani Photography: Babette Mangolte |
1972 | La Chambre 1 | 11' | “ Je respire mais bien couchée dans mon lit. C’est le lendemain de la fin de Monterey.” | Belgika / 16mm / Koloretan
Editing: Geneviève Luciani Photography: Babette Mangolte |
1972 | La Chambre 2 | 11' | Filma honen bi bertsio daude: lehena mutua, ezagunena; bigarrena off ahotsarekin, galdua dagoena.[4] | |
1973 | Le 15/8 | 42' | “ Avec Sami [Szlingerbaum].” | Belgika / Zuri beltzean
Cast: Chris Mylllykoski Editing: Chantal Akerman & Samy Szingerbaum |
1973 | Hanging Out Yonkers | 40' | “ Perdu. Sur des enfants drogues dans des centres de rééducation en dehors de New York, c’était tres beau.” | Belgika / Bideoa / Koloretan |
1974 | Je tu il elle | 90' | “Inconsciente.” | Belgika-Frantzia / 35mm / Koloretan
Cast: Chantal Akerman, Niels Arestrup, Claire Wauthion Sound: Alain Pierre, Samy Szlingerbaum Editing: Luc Freché Photography: Bénédicte Delesalle |
1975 | Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles | 200' | “La ou les choses se compliquent. J’avais atteint ce que j’avais voulu faire, alors que faire ensuite ?” | Belgika / 35mm / Koloretan
Cast: Delphine Seyrig, Jan Decorte, Henri Storck Production: Evelyne Paul, Marilyn Watelet Editing: Patricia Canino Photography: Babette Mangolte |
1976 | News from Home | 85' | “J’adore. Toujours pas libre de ma mère.” | Belgika-Frantzia / 16mm / Koloretan
Cast: Chantal Akerman Production: Marilyn Watelet , Alain Dahan Sound: Dominique Dalmasso Editing: Francine Sandberg Photography: Babette Mangolte, Luc Benhamou |
1978 | Les Rendez-vous d'Anna | 127' | “Dis-moi que tu m’aimes, Chantal. (Toujours ma mère.)” | |
1980 | Aujourd'hui, dis-moi | 45' | “Sur les grand-mères. Je n’ai plus de grand-mère. Ma mère en voix off parle de sa grand-mère.” | Telebistarako egina |
1982 | Toute une nuit | 90' | “Fragments.” | |
1983 | Les Années 80 | 79' | “La chanson.” | |
1983 | L'homme à la valise | 61' | “Le manque.” | |
1983 | Un jour Pina a demandé | 57' | “L’horreur sadique a travers la beauté.” | |
1984 | Family business | 18' | “Charlot (c’est moi) et Aurore [Clement].” | |
1984 | J'ai faim, j'ai froid | 12' | “Mon amie et moi. Une petite comédie musicale non chantée.” | Paris vu par, 20 ans après filmaren atala |
1984 | Lettre d'un cinéaste: Chantal Akerman | 8' | “A rose is a rose is a rose et ceci n’est pas une pomme.” | |
1984 | New York, New York bis | 8' | “Perdu. Troisième suicide (Saute ma ville, Sylvia Plath et encore moi).” | Galdua |
1986 | Golden Eighties | 96' | “Au bout de cinq ans. Les Années 80 était une maquette.” | Dans une galerie marchande, entre le salon de coiffure de Lili, la boutique de prêt à porter de la famille Schwartz et le bistrot de Sylvie, les employés et les clients se croisent, se rencontrent et rêvent d’amours, amours compromis, épistolaires ou impossibles. Ils en parlent, le chantent et le dansent, ponctué par les chœurs des shampouineuses. |
1986 | Letters Home | 104' | “Sylvia [Plath]. Avec Delphine [Seyrig] qui joue la mère, et Coralie [Seyrig] qui joue la fille. Suicide.” | D’après la correspondance de Sylvia Plath choisie par Amelia Plath. |
1986 | Le marteau | 4' | “4 minutes, une commande, le marteau s’envole. Film sur un artiste.” | Autour d’un marteau. À propos de Jean-Luc Wilmouth. |
1986 | La paresse | 14' | “Sonia travaille, Je reste au lit.” | Seven Women, Seven Sins filmaren atala |
1986 | Rue Mallet-Stevens | 6' | “Je joue a l’aviateur.” | |
1988 | Histoires d'Amérique | 92' | “Les Juifs. (En exil comme d’habitude.)” | |
1989 | Les trois dernières sonates de Franz Schubert | 49' | “Eblouissement : Schubert. Entree dans la “vraie” culture.” | |
1989 | Trois strophes sur le nom de Sacher | 12' | “Debut de Sonia.” | |
1991 | Pour Febe Elizabeth Velasquez, El Salvador | 3' | “Catherine [Deneuve) raconte la mart de Febe Elisabeth Velasquez. A la fin, elle sort du champ, comme si c’était trap.” | Contre l'oubli filmaren atala |
1991 | Nuit et jour | 90' | “Les adolescents.” | |
1992 | Le déménagement | 42' | “Sami [Frey). Triste et drôle comme Sami. Enfant de la guerre.” | |
1993 | D'Est | 110' | “ Evocation de la guerre. Implosion.” | |
1993 | Portrait d’une jeune fille de la fin des années 60 á Bruxelles | 60' | “It’s a men men’s world.” | |
1996 | Un divan à New York | 105' | “Mort de mon père.” | |
1997 | Chantal Akerman par Chantal Akerman | 63' | “Je suis nee a Bruxelles et ça c’est vrai.” | Cinéma, de notre temps telebista serierako ekoitzia |
1997 | Le jour oú... | 7' | “Au fond c’est un hommage a Godard.” | |
1999 | Sud | 70' | “James Byrd Jr. et la route. La route de la mart. Sans traces ou presque.” | |
2000 | La Captive | 107' | “Oui.” | |
2002 | Avec Sonia Wieder-Atherton | 52' | “Encore Sonia.” | |
2002 | De l'autre côté | 102' | “…du miroir aux alouettes (Les Etats-Unis).” | |
2004 | Demain on déménage | 110' | “Presque réussi, j’aurais du le jouer.” | |
2006 | Là-bas | 78' | “Chantal en Israel. Compliqué.” | |
2007 | Tombée de nuit sur Shanghaï | 15' | “II va ma!” | O Estado do Mundo filmaren atala |
2008 | A l'est avec Sonia Wieder-Atherton | 52' | “Encore Sonia.” | |
2011 | La Folie Almayer | 127' | “Retour a la fiction.” | |
2015 | No Home Movie | 115' |
Argitalpenak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
- Hall de Nuit, París, L'Arche, 1997
- Une famille à Bruxelles, París, L'Arche, 1998
- Chantal Akerman. Autoportrait en cinéaste, París, Cahiers du cinéma, 2004
- Ma mère rit, París, Mercure de France, 2013. Goncourt sarirako aurre-aukeratua (Gaztelerarako itzulpenak: Mi madre se ríe, 2019, Ocho Milimetros; Mi madre ríe, Mexiko hiria, 2020, Mangos de hacha)
Oharra: Akermanek filmetarako idatzitakoaz gain argitaratutako lanak zehaztu dira zerrendan. Gidoi eta bestelako argitalpen-zerrendarako, kontsultatu Fondation Chantal Akerman.
Instalazioak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
(Erantsi sarrera bat)
- D’EST, au bord de la fiction (1995)
- Selfportrait / Autobiography: A Work In Progress (1998)
- Woman sitting after killing (2002)
- From the Other Side (2002)
- A voice in the desert (2002). Proiekzio bakarreko bideo instalazioa. From the other side instalazioaren hirugarren atala zen proiekzio hau, De l’Autre Côté (2002) filmatik egina, Mexiko eta AEBtako mugan instalatu eta proiektatu zen. fue realizada en la misma frontera del desierto de Arizona entre dos montañas, una norteamericana y otra mexicana, entre las que la artista instaló una gran pantalla de diez metros de base. Akerman filmó la proyección de los últimos minutos del film De l'autre côté sobre esta pantalla, con unas imágenes en el anverso y en el reverso, en función del lado de la frontera desde donde se contemplase la pantalla. La imagen se inscribe en el desértico paisaje al mismo tiempo que se desvanece con la llegada de la claridad del día.
- Marcher à côté de ses lacets dans un frigidaire vide (2004)
- In the mirror (2007)
- Je, tu, il, elle, l’installation (2007)
- Femmes d’Anvers en Novembre (2008)
- Maniac Summer (2009)
- Tombée de nuit sur Shanghai (2009)
- La Chambre (2012)
- Maniac Shadows (2012)
- My Mother Laughs Prelude (2012)
- Now (2015)
Erreferentziak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
- ↑ a b (Gaztelaniaz) Bihan, Marion Cruza Le. (2019-09-30). «Akerman, Chantal (2015). No Home movie. Documental, y Akerman, Chantal (2013). Ma mère rit. Paris: Mercure de France» Papeles del CEIC. International Journal on Collective Identity Research 2019 (2): 62. ISSN 1695-6494. (Noiz kontsultatua: 2020-04-10).
- ↑ (Ingelesez) Nathalie Atkinson. How Chantal Akerman’s modernist masterpiece changed cinema. (Noiz kontsultatua: 2020-04-10).
- ↑ (Ingelesez) FONDATION CHANTAL AKERMAN in collaboration with CINEMATEK, Fondation Chantal Akermanen web orrialdean jasotako datuen araberako filmografia. Filma bakoitzak daraman aipua jaso da taulan, jatorrizko hizkuntzan, baita bertan zehaztutako kredituak ere. Web orrialdean kontsultatu daitezke filma bakoitzaren irudiak, baita kokapen-sinopsi labur bana ere.. Film « genres « Fondation Chantal Akerman. (Noiz kontsultatua: 2020-04-12).
- ↑ «ESPECIAL CHANTAL AKERMAN: SEGUNDA VERSIÓN DE LA CHAMBRE CON VOZ EN OFF, POR CHANTAL AKERMAN» www.elumiere.net (Noiz kontsultatua: 2020-04-12).
Gehiago jakiteko[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Irakurketa gehigarriak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Kanpo-loturak[aldatu | aldatu iturburu kodea]
Ikus, gainera[aldatu | aldatu iturburu kodea]